Acceptera varandra.
I morse for jag till stan, efter att ha lämnat barnen på skola och dagis.
Jag hade bara ett ärende. -Fixa mina naglar!!!
Hos Carro. Som för övrigt är en stört skön tjej.
Huvve på skaft och alla hästar hemma....
Om ni förstår vad jag menar.
Man känner sig helt enkelt klokare, när man har suttit med henne i en timme ;)
Resultat:
Visst är det underligt hur olika människor kan påverka en själv så olika.
*Är någon inbunden och blyg, ja, då blir man nästan så själv.
*Är någon elak och sur, ja då blir man tjurig tillbaka.
*Är någon överlägsen och nedtryckande,
då blir man själv nedstämd och tappar en del av självförtroendet....
Hur bra man än tyckte, innan, att man hade.
*Men om någon är öppen, glad och spontan,
Ja, då blir jag verkligen MITT rätta jag, känns det som.
Jag skulle vilja beskriva mig själv som:
Självsäker, glad, öppen, spontan (för ofta) och väldigt ödmjuk.
Jag skulle kunna ställa upp för vilken människa som helst, om dom behövde mig. Verkligen.
Vem som helst. Det är jag fast besluten om.
Vilket många gånger har lett till min egen avgrund......
Det är nog det enda som jag inte kan förstå hos andra människor.
Varför man har så svårt att hjälpa en behövande.
Eller att åtminstonde acceptera den som hjälper utan att kasta skit.
Jo du har rätt ang ditt ämne. Men vad är det man säjer...man blir som dom man är med. Själv upplever jag ibland att samhället blivit så egoistiskt..tyvärr. Ibland brukar jag försöka göra en god gärning(minst) per dag. Då upplever jag mig nöjd för man känner att man försökt & göra gott i världen. Sedan kanske man måste ta sig en funderare ibland så det inte blir som du skriver att det leder till ens egen avgrund.
Ja du är en härlig brud ska du veta.
Kram från granngårn!
Snygga naglar glömde jag skriva...fast jag skulle aldrig klara av att ha såna.
